1. Sirius som astronomisk objekt.
Stjärnan Sirius är en av våra närmaste grannar, endast 8,7 ljusår borta. Sirius är en av de klaraste stjärnorna på vinterhimlen. Den ligger i rak linje ner till vänster från Orions bälte. Sirius är en dubbeltstjärna, men följeslagaren Sirius B är osynlig för blotta ögat. Huvudstjärnan Sirius A är av spektralklass A1. Sirius B banberäknades och upptäcktes av vetenskapen i mitten av 1800-talet. Det är en såkallad vit dvärgstjärna. Alvan Clark Jr såg Sirius B första gången 1862. Sirius B gör ett varv runt Sirius A på 50 år. Samtidigt ligger Sirius B på ett avstånd från Sirius A som motsvarar ungefär planeten Uranus avstånd från solen i vårt solsystem. Banan är elliptisk.
2. Sirius som mytologisk objekt.
De gamla egyptierna följde en ”Siriuskalender” på 360 dagar. Dogonerna, en västafrikansk stam, hävdar att deras förfäder kom från Sirius, och de visste att den osynliga stjärnan fanns. Sirius B ingick i deras mytologi redan på 1700-talet, enligt franska antropologer.
3. Sirius solsystem, livgivande zon och förutsättningar för att hysa liv.
På 1970-talet, då Sirius A och B var som längst från varandra, lyckades astronomerna fotografera Sirius B. Forskningen kring Sirius var överhuvudtaget het på den tiden. Det framkom även att en tredje himlakropp kanske finns, den så kallade Albada-Lindenblad-oregelbundenheten. Samtidigt korresponderade jag med astronomen Carl Sagan om hur banrörelserna till en planet borde vara för att den hela tiden skulle befinna sig i den livgivande zonen. Jag räknade ut att som närmast Sirius A skulle sirianernas planet vara 4,47 astronomiska enheter. Det motsvarar ungefär vår sols avstånd till planeten Jupiter. Som närmast Sirius B måste den ligga på 0,1 astronomiska enheter, vilket är mycket närmare än avståndet mellan vår sol och planeten Merkurius. Enligt vetenskapen är Sirius solsystem olämpligt att hysa liv. Det är svårt att få till en stabil bana för en sådan planet.
4. Mitt eget förhållande till Sirius.
Ett återkommande tema både i min konst och mitt författarskap är Sirius, som är den ljusaste stjärnan på himlavalvet. Den ligger i förlängningen från Orions bälte.
Jag väver i norsk dubbelsidig bildvävsteknik och ritar mönster för konturerna, men väljer färger under tiden jag väver. Mina bildvävar är för det mesta anilinfärgade. Men några är växtfärgade med anilinfärgade partier i samma färg som framträder när växtfärgerna bleks ner.
Som ung valde jag mellan att bli författare och konstnär. Efter min konstnärliga utbildning blev min första bok antagen.
När jag började åka världen runt, hade jag alltid med en liten bildvävsram som jag kunde arbeta på. Det var lätt att arbeta med bilder som jag kunde ställa ut var jag än kom. Jag fick bättre kontakt med lokalbefolkningen med ett handarbete än att sitta isolerad och producera texter på ett obegripligt minoritetsspråk på en tung skrivmaskin, så jag valde konsten som uttrycksmedel.
Jag började fantisera om Sirius som barn på l950-talet. Jag skrev långa berättelser som blev liggande i pärmar. Med tiden utvecklades min Sirius-värld. I bildväverna med Siriusmotiv finns scener som berättar om sirianernas liv. Det är många historier där ett rikt persongalleri framträder. Landskapen de vistas i är fantasier inspirerade av mina resor. Varelserna har mörkblå hy, som är ett skydd mot den starka ultravioletta strålningen i Sirius solsystem.
Först efter pensionen tog jag upp författandet igen och började skriva science fiction. Historierna i vävarna och böckerna hänger samman. I böckerna kan händelser överlappa varandra, då de är beskrivna från olika synvinklar. Varje bok har olika huvudpersoner. Där finns bilder på vävar.
Jag praktiserar layayoga, vilket har gett mig en tankeställare: Är mina fantasier verkligen mina eller är jag endast en mottagare av uppgifter från en universell källa?
Tora Greve
Läs mer om Sirius på https://tiratigerforlag.se/fakta-bakom-siriuskronikan/https://tiratigerforlag.se/fakta-bakom-siriuskronikan/