Möte med Miara Kali

Miara Kali

Då jag var i Gurudev Siddha Peeth i Ganeshpuri, India vintern 1990, så delade jag dormitorium med Miara Kali, Urians översteprästinna. Vi var 44 damer i sovsalen, så jag upptäckte henne inte direkt.

Då jag kom till ashramen, anmälde jag mig till en kurs i Hatha Yoga. Den hölls under ett bodhiträd på Dakshin Kashi, där vi brukade jogga under eftermiddagen. Först tog jag en träningsrunda för att bekanta mig med platsen. Det blev mörkt innan jag kom till bodhiträdet. Mitt problem är att jag inte vet så mycket om träd, jag kan skilja lövträd från barrträd, men det är allt.

Det fanns en plattform av gräs i ändan av träningsspåret, och där fanns ett konstigt träd med många stammar. I mörkret kunde jag urskilja några människor som satt runt en brasa. Jag bestämde mig för att fråga dem om detta var bodhiträdet, vilket de kunde bekräfta. Jag skulle just lämna platsen då jag såg de konstiga prylarna en av flickorna höll på med. I mörkret kunde jag se hon hade mörka flätor, men jag kunde inte se hennes ansikte tydligt.

”Vad håller ni på med, egentligen?” sa jag.

”Det är en shamanistisk ceremoni,” sa en av de andra kvinnorna. ”Får hon vara med?”

Flickan med flätorna nickade, och jag satte mig i yttersta kretsen runt brasan, osäker på vad jag hade där att göra. Men som vanligt övervann nyfikenheten den smula obehag jag kände. Jag ville titta, men inte bli delaktig i ceremonin. Men det berättade jag inte. Varje gång vi fick någon pryl, eller blev besprutade och insmorda, fick jag min del, utan att veta vad det hela gick ut på. Jag bara satt där. En av de andra frågade om shamanen hade frågat Gurumayi om tillstånd att hålla en dylik ceremoni i ashramen, vilket hon inte hade.

Sedan kom jag underfund med att hela gruppen bodde i min sovsal i Mukteshwari.

Mitt schema tillät mig att göra min dagliga runda just under solnedgången. Solen gick alltid ner när jag var på västra sidan av spåret, så jag kunde njuta av denna stunden med utsikt över Indiska Oceanen. Så kom mörkret ganska plötsligt, och innan jag nådde bodhiträdet, var det helt mörkt. Jag hade alltid med ficklampa.

En kväll slocknade den precis där. Jag såg rökelsepinnar glöda under bodhiträdet, och att någon satt där. Jag snubblade upp de få stenstegen och upptäckte den flätprydde shamanen.

”Får jag låna din ficklampa tillbaka till sovsalen så jag kan byta batteriet i min? Sa jag.

Hon tittade argt på mig och svarade inte. Jag fick känslan av att ha brutit in i någon rit, och bestämde mig för att dra. Jag lyckades ta mig tillbaka till sovsalen utan lampa, även om jag både snubblade över en vattenslang och gled i leran. Jag bytte batteri, men ficklampan fungerade fortfarande inte. Då var det alltså lampan igen, precis som på Incaleden. Jag hade många batterier, men ingen lampa. Jag kunde inte få tag i någon ny lampa förrän marknaden i Ganeshpuri öppnade. Det där ser ut att förfölja mig, jag formligen åt ficklampor då jag var i Libyen.

Nästa morgon gick jag som vanligt upp för att meditera innan Guru Gita. Då min ficklampa inte fungerade, fick jag tända sovsalens orange ljus. Självklart tog jag fel ljusknapp och tände det skarpaste neonljuset istället. Jag släckte direkt, men det hjälpte inte.

Shamanen, som sov i en säng vid sidan om mitt skåp, flög upp som en raket och skällde. Hon berättade exakt vilken idiot hon tyckte jag var. Samtidigt kände jag mig verkligen dum, för jag har ofta tänt olämpliga lampor även hemma. Som född under kjusa nätter i Norge, tänker man inte på att folk är generade av tända ljus på natten. I Skåne kan vi ju se stjärnorna även på sommaren. Men det är klart, jag tyckte inte om att ta skit.

Jag hade lånat en yogamatta av en mina rumskamrater som hade två. En natt glömde jag den någonstans mellan bodhiträdet och sovsalen. Jag gick tillbaka för att söka, och det är självklart, då jag nådde bodhiträdet, lyckades jag lysa med ficklampan rakt in i ansiktet på shamanen igen. Jag visste ärligt talat inte hon var där. Hon måste vara enträgen med sina ritualer.

”Jag är så ledsen, jag letade efter yogamattan,” sa jag.

Jag hade glömt den i badrummet.

Man kan gott säga att shamanen och jag inte var speciellt goda vänner.

Men nu hade jag igenkänt henne. Hon var en av mina skapelser, trodde jag. Hon var Miara Kali, Urians översteprästinna. Därför visste jag att hon var en farlig shaman.

Jag bestämde mig för att diskutera denna konflikten med guden Shiva.

”Jag fattar det inte,” sa jag. ”Jag tyckte det var så trevligt att skriva om Miara Kali och hennes äventyr, samt väva bilder på henne. Men nu när jag träffar henne i verkligheten, är vi bara ovänner, och jag avskyr henne.”

”Du hatar henne. Det är fruktansvärt att hata någon i en Siddha Ashram,” sa Shiva.

”Jag begriper inte vad som händer. Varför träffar jag personer jag har hittat på i Siddha ashramer? Finns de verkligen, och min hjärna bara plockar upp information från andra existensplan? Eller skapar jag dem?”

”Du skapar dem. Fråga dig själv, vem är skaparen?”

”De andra jag skapat, tycker jag om. Jag älskar dem. Men Miara Kali får mig att känna mig så dum, och hon försöker alltid sätta sig på mig.”

”Du borde skämmas över att hata din egen skapelse. Du måste lösa detta problemet.”

”Jag skäms verkligen. Samtidigt känner jag mig underlägsen henne, även om jag vet vad hon inte vet – att jag har skapat henne. Vissa gånger får jag tankar jag knappt vågar uttala – är jag Guds inkarnation?”

”Du vet Shiva Sutras säger vi alla är Gud.”

Gurumayi säger alltid detta – att vi är Gud, att vi borde praktisera att se Gud i varandra, att hela världen är Gud, att det inte finns något annat än Gud i hela Universum.

015. Jag brukade alltid ha med ett litet album med bilder av mina arbeten som jag brukar visa folk om vi råkar prata om våra liv utanför ashramen. Nu satte jag mig på sängen och bläddrade fram en bild på Miara Kali. Just som jag satt där, kom en av hennes kamrater, lärjunger eller vad de nu skulle kallas och lade sig i bädden vid sidan om min för att vila. Hon råkade se bilden jag hade bläddrat fram. Jag sa de var mina bildvävar.

”Men herregud, du har ju bilder på shamanen, hur kan det hänga ihop?” sa hon.

Jag försökte förklara hur jag kände, och började berätta Miara Kalis livshistoria på Sirius så som den utspelade sig i mina fantasier. Varken jag eller hon lade märke till att Miara Kali kom smygande in bakdörren.

”Vad håller du på med nu?” skrek hon. ”Det är mitt hemliga liv du sitter och berättar.”

”Du ser, jag har skapt dig – du kan bara se bilderna om du vill,” ursäktade jag.

Hon omfamnade mig med samma våldsamhet som hon tidigare hade skällt ut mig – kysste och kramade mig intensivt.

”Nu begriper jag varför du alltid bröt in i mina ritual just som jag påkallade skaparguden mot norr.”

Jag kom ihåg att trappan jag kommit upp, pekade mot öst.

”Jag skall visa dig.” Hon öppnade skåpet där hon gömde sina shamanprylar och visade mig.

”Du vet allt ändå. Här på Jorden är jag cherokee indian, men sakerna jag brukar under ritualen är de samma.”

Hon berättade hur hon hade bestämt sig för att utföra den starkaste ritual av alla nu när hon råkade stanna tre månader i en Siddha ashram. Där kan man materialisera alla dolda krafter och gudar. Hon hade önskat se skapelsesguden. Det var därför hon hade utfört de kraftiga ritualerna under bodhiträdet. Första natten var hela gruppen samlade. Då kom jag och bröt in med en dum fråga om bodhiträdet. Andra gången var hon ensam. Då kom jag in mitt i en avgörande punkt i ritualen med en dum fråga om en ficklampa. Hon blev riktig rosenrasande över att bli avbruten mitt i den mest avgörande tidpunkten under ritualen, och trodde jag hade förstört allt. Tredje gången, då jag kom snubblande upp trappan och frågade om yogamattan, började hon undra varför just jag kom upp trappan i öster varje gång hon påkallade skaparguden. Trappan upp till plattformen med bodhiträdet pekade åt öster, det var inget konstigt med det, men varför samma person på samma tidpunkt? Det måste finnas en orsak. Miara Kali hade försökt meditera på problemet. Fick hon inte lov att etablera kontakt med skaparguden? Eller borde hon utveckla tolerans mot dumma europeer som inte begrep något om indiansk shamanism?

På detta vis löstes problemet. Skaparen och den skapade utvecklade en kärleksfull relation under resten av tiden i ashramen. Vi utväxlade gåvor. Därför finns Miara Kalis stenburk hos mig, och det är meningen att jag skall bära jord i den och strö ut på olika ställen på vår planet.

Urian och kvinnorna