Urians bakgrund: Andre son till härskaren Eros av Cibia och hans drottning Nellik Nairobi. Vid giftermålet slapp hon undan ödet som klanmedlem av den nomadiske Svarte Nairobis stam. Men, genom släktskapet med denne, ärvde Urian ställningen som stamledare och religiöse överhuvud. Med hjälp av den krigstränade stammen vann han maktkampen mot sina bröder och blev också härskare efter sin far. Detta ändrade den sirianska kulturen ganska radikalt.
Utdrag från upplevelser:
Följande upplevelse stammar från den perioden då Alve, Yngve och jag höll på med lite roliga grejer på Arkanum, som hade flyttat till Augustenborg. Det var tidigt 1980-tal. Bland annat konstruerade vi en så kallad psimaskin, konstruerad av innanmätet av en dassarulle. Makalöst vad man kan bruka papprullen inuti dassaruller till – jag har gjort solfilter också. Psimaskinen stod på köksbordet.
Jag satt fredligt vid frukostbordet och drack morgonkaffet då plötsligt Urian kontaktade mig. Jag hade inte planerat att testa psimaskinen på honom. Det var bara en ide som poppade upp i huvudet då jag fick syn på den. Urian var rasande då jag tvingade honom att hålla händerna på sidan av dassarullen för att få den att snurra. Jag blev så full i skratt, men vågade inte gapskratta, då han var så aggressiv. Rullen snurrade vilt. Då fick jag iden att konstruera en psionisk handmixer. Jag tejpade två gafflar på dassarullen, placerade psimaskinen i en kakform med hål och tömde grädde i skålen. Så fick jag Urian till att vispa grädde åt mig.
Jag vet inte om jag fattade riktigt vad jag höll på med. Urian var fullkomligt rosenrasande nu. Han tog en fruktansvärt hämnd. Först slog han mig hårt i ansiktet då släppte lös honom, så försvann han med en kraftig knall i ett starkt ljusglimt. Två dager efter fick jag såriga läppar. Under de två följande dagarna fick jag utslag i hela ansiktet, och sexlustan stegrades. Detta varade i tre dagar innan allt blev normalt igen.
En gång jag hade en konflikt med guden Shiva under 1982, så skickade han mig i en dröm den mest osannolika budbärare jag kunde föreställa mig: Urian.
Drömmen började som något som verkligen hade hänt ett par år tidigare. Torsten och jag kom körande i min gula SAAB på en smal skogsväg mellan Norge och Sverige, i närheten av Halden. Vi hade just lämnat av en av mina väninnor i hennes sommarstuga på norska sidan i området. Just på gränsen fanns en lanthandel i ett vackert gammalt gult hus med snickarglädje. På andra sidan vägen hade handlaren satt upp en provisorisk bensinstation där tanken fanns ovan jord, för att kunna serva nordmännen med billig svensk bensin. Vi stoppade för att fylla bensin, vilket vi alltid gjorde på den svenska sidan av gränsen. Så långt verkligheten. I drömmen kom en lång figur med blå hy och svart, lockigt hår ut från lanthandeln för att serva oss. Han var så tydlig. Jag kommer speciellt ihåg hur hans hår lockade sig uppåt i nacken. Då han vände sig om och tittade på oss, igenkände jag Urian.
”Vi köper hela tanken,” sa jag.
Urian lyfte upp den på takräcket, och jag slängde ryggsäckarna på toppen. Men då hade plötsligt tanken förvandlats till ett kärl som öppet på toppen, och ryggsäckarna landade med ett plask.
Urian lyfte på ögonbrynen. ”Du vet du kan inte bära bagaget i drivmedlet.”
Då vaknade jag.
Första gången jag besökte en ashram i Catskillbergen utanför New York i 1987, så bodde jag i den delen av ashramen som fanns längst bort från huvudbyggnaden. Vi blev bussade fram och tillbaka mellan programmen.
Så var det en kväll vi satt i bussen som en ung flicka började skrika på Urian. Jag satt längst bak, och kunde bara se nacken på medpassagerarna. Jag försökte utröna vilken nacke som tillhörde Urian, och kände igen honom på hudfärgen och håret som lockades uppåt. Det stämde. Flickan ville att han skulle följa henne ner till ett korvstånd en bit från ashramen så hon kunde handla en varmkorv, vilket han avböjde. Jag gjorde mitt bästa för att manövrera honom in i amrit för att bjuda på kaffe och småkakor. Jag försökte hela tiden leda in samtalet på Sirius, men han undvek ämnet, samtidigt som han lät mig förstå att han visste vad jag pratade om. Men han var hela tiden vänlig och humoristisk, mycket snällare än i mina historier.
